Ada

A poem about our dear family dog Ada who just past away. Written in my mother tongue Fenno-Swedish/ using our own important words.  

Idag förlorade jag en trogen vänn, jag tänkte hur jag skulle fortsätta här, men då tårarna rinner är det ganska svårt att planera vart orden bär. Dethär kommer på känsla, allt du betyt för mig. Du var där när man slog upp dörren, man visste att någon väntar. Du ville säga Hej, Glada språng och skutt, att rulla runt av iver var för dig det sättet du talade till oss. Det var som om Kaikki on kotona kunde höras genom dina skutt. Ja tror att du har det bra där du är nu, ingen ska behöva lida och inte heller du. 

Då man fälde tårar fanns du alltid där, en kram räckte långt och för en stund vart det som om du tog bort alla besvär. Aldrig sade du något, bara en lugnande blick ett underbart varmt hjärta ofta följt av slick. Varför gråter du vännen, du är bra som du är, låt mig ta bort allt det tunga som du bär. 

Att aldrig mer se dig i skogen eller ropa dig tillbaka från vägens andra ända, att aldig mer se dig hoppa in i bilen varifrån du intensivt följde med vad som ska hända, att aldrig mer get dig paket, att aldrig mer se dig med dina ben, då du kikade runt för att vara säker om att ingen ser, gömmplatser är hemliga ( men jag vet nog var den e <3)   På vattenkoppen somnade du som valp, men i båten var du rädd, och det förstår jag så som vågorna skvalp, men ändå kom du alltid med, för modiga du, Du skulle Alltid vara Med. 

Vi älskar dig vännen och vet att du vilar i fred, vår kära lilla Ada I våra hjärtan finns du alltid, mukana, med.